Idag är jag sällsynt pluggisch. Har åkt in till stan för att plugga, sjukt med det är sant. Stog och hängde som en annan knarklangare på plattan med en kaffe från pressbyrån i handen i väntan på att Måns (som jag då ska labba med) skulle anlända. Kallt som fan var det när jag stog och iakttog alla människor som sprang omkring runt mig.

Dom allra flesta verkade ha någonstans att gå, ett mål och använde sergelstorg som en genväg. Men med mina hök-ögon kunde jag urskilja två individer som jag skulle sätta en medelålder på typ 11-12 år på som bara gled omkring. Efter en stund diskret stalking insåg jag att ungarna fick fram till olika människor och frågade något, alla skakade på huvudet och fortsatte att gå. Slutsatsen jag drog var väl att dom ville ha en utköpare och jag tyckte det var skitkul att man nästan kände igen sig... Dom gick fram till en alkis som helt klart hade sett bättre tider, en crack-whore som precis hade haft en kund som hade begärt dedär lilla extra (med tanke på hennes not-so-sexy gångstil), och diverse rökandes ungdomar. Killarna stog ett tag och valde ut sina offer, tvekade, repeterade tyst lite hur dom skulle gå till väga vid själva snacket... och ändå fick dom diss! Ha, in your faces...

Skit samma, drog upp till kulturhuset, satte oss på ett kafé, insåg att vi inte hade några eluttag så min dator dog efter 20 minuter. Vi gick och åt på Taco-resturangen där vid drottninggatan. Jag blev rånad.. inte av en vanlig gangstah, men av en tjuv som var uttklädd till en kassörska på resturangen. Helvetet gick på 80 spänn, och jag var klar med min mat innen måns ens hade kommit ur första lagret av sin gigantiska nacho-talrik. Utsvulten och fattig tröståt jag en El Nacho på donken (den var typ lika mättande som min förrätt).

Nu sitter vi i bibblan på kulturhuset och vågar inte prata, kommer inte igång med vårt arbete och jag är hungrig...

Japp yes yey och tjena, jag har nu varit hos frisören och styr mig så jag är lite mer easy on the eye så att säga. Frisörskan hade något ursprung från tyskland och därav rubriken. Hon var jättetrevlig och pratade på som om hon fick pengar för varje ord hon sa, eller att jorden skulle gå under om det var tyst. Insåg att det var mycket lättare att föra ett samtal hos en frisör än hos en tandläkare (skitjobbigt att försöka låta trevlig åt en tandläkare när han frågar hur det går i skolan samtidigt som man har 1kg random stuff i munnen inkl diverse sug-grejer).

Vi pratade på medans min nya frisyr helt klart tog form, blev lite missnöjd med längden på sina ställen men tror att de flesta ser lite mongo ut precis efter en liknande behandling. Jag tänker att det växer och så ska det väl bli karl av håret också.

Förövrigt funderar jag på om jag ska ta och gå in i en ny era vad det gäller min blogg... vet inte vad det innebär, men det hänger i luften.

Fy fan, känner verkligen I hate my life nu. Måndag och jag känner för att spy på den. Spy, vilket jag var rätt nära att göra igårkväll när jag låg och försökte sova trots sömnproblem. Låg och fakeblundade för att lura kroppen att jag var trött, insåg att det var för varmt så tar av mig täcket, då fryser jag till is, känner att jag ligger i helt helt helt fel ställning och byter... Och ja, the kräking-thingy. Inte nog med all det där dramat i sänghalmen, när jag tror att jag lyckades somna till lite så vaknar jag med ett ryck av att hela min kinesiska middag är på väg upp samma håll som den kom. Ligger och försöker känna om det bara är inbillning, men hell jag mår crap, börjar fundera på eventuella konspirationteorier om att kineserna försökte matförgifta mig. Jag bestämmer mig för att gå ner och fixa en hink att föda ur munnnen i. Ställer den brevid sängen och känner mig lite lugnare.

Plötsligt sover jag och drömmer om något, kommer inte ihåg vad men antagligen var det något fucked-up efter filmen jag såg igår. Paranoid Park. Så sjukt skum film! Det var konstiga kameravinklar, jätteskum musik som inte alls passade in i sammanhanget, några dåliga skådisar, jobbig story... Tänker inte förstöra filmen genom att berätta saker för att jag tycker att man ska se den för att ha sett den, för att den är så jävla random att jag ett tag höll på att gå ur biosalongen.

Anywhoo, vaknade gjorde jag för några minuter sedan. Gick egentligen bara in på datorn för att kolla upp när jag började men kände att jag lika gärna kunde skriva en blogg om min turbulenta natt. Har absolut inte tid att skriva mer då mitt tåg går om 20 mins och jag ser ut som en påse skridskor...

Edit:
Okej, jag var på väg. Hade packat ner laptopen i sin väska, borstat mina tänder och allmänt kört en uppstyrning. Dock är det något som irriterar, känner att jag är illamående igen och har typ värsta klumpen i halsen. Egentligen borde det inte vara något problem att vara i skolan ändå. Men det är inte pga skolan jag fortfarande är hemma, utan tågresan på 45 minuter. Palla sitta inklämd bland två illaluktande människor i en vagn fullproppad med folk i morgonruschen när man mår illa. Du vet när man är lite förkyld på tåget, näsan rinner och vill inte sluta. Man torkar febrilt och damen framför stirrar på dig som om du är från Mars. Allt är så jävla envist, tanten och näsan vägrar sluta upp med vad de pysslar med och man får sitta där med hennes dömande blick på sig som en strålkastare.

Tänk dig nu att istället för lite snor så istället kräks vi upp gårdagens dinner i kärringens knä... Då kan vi snacka om dömande blickar, nu inte bara av henne utan av hela tåget. Därför stannar jag hemma, skiter i första förläsningen och hoppas på att må bättre senare.

Förövrigt blev det aldrig någon klippning för min del igår, men jag hoppas att det ska gå bättre idag.

Mitt hår gör revolt. Det har uppstått ett tumult som skulle kunna liknas vid franska revolutionen på mitt huvud. Det växer som om det försökte bevisa något, och mina försök med vapen för att lugna dom upproriska hårsäckarna biter inte längre. Håret har fått liv (alltså inte "oh-vilken-skön-lyster-du-har-i-håret-liv") och försöker seriöst ha ihjäl mig. Exempelvis kanske jag ska gå över vägen, luggen faller ner som en ridå för ögonen och jag finner mig själv i en skog av bruna hårstrån. En naturlig reaktion är självklart att stå stilla för att inte snubbla på sig själv nu när man ser lika bra som Stevie Wonder. Man snurrar runt i desperation och försöker återfå synen innan man blir nermejad av en bilist (lär se ganska underhållande ut för förbipasserande).

Jag har funderat på att gå och besöka en sån här frisör i någon månad nu men aldrig kommit iväg, trots påtryckningar från familj och vänner. Idag tänkte jag; "Nej fan, såhär kan vi inte ha det". Jag lutade mig lite bakåt samtidigt som jag med bådade händerna klappade till låren för att börja häva mig upp ur stolen och blåste luggen ur ögonen i någon skön "detta var sista gången... sanna mina ord, luggjävel"-anda.
Tyvärr är det söndag och allt är stängt, var ju lite av ett bakslag när jag insåg detta men efter lite seriöst googlande kom jag fram till att det finns en liten salong som har öppet i skärholmen! New look here I come!

Idag såg jag dokumentären "Kurt and Courtney" för första gången (vilket är rätt skummt med tanke på hur mycket jag tidigare har lyssnat på Nirvana). En dokumentär av Nick Broomfield, samma efterhängsna nån-form-av-journalist som gjort bland annat "Biggie and Tupac" (som står och glänser på min filmhylla). Båda filmerna får ju en självklart att tänka på alla teorier som bubblar runt dessa mystiska självmord/mord.

Kurt Cobain



"Kurt and Courtney" handlar då om Kurt Cobains självmord, och filmen tar upp de många argument som säger att Kurt inte begick självmord, utan i själva verket blev mördad. Här är några exempel på sånna argument:

• Han hade en jäkla massa heroin i kroppen (borde inte kunnat lyfta hagelbössan), tillräckligt för att döda, men det tar ju sin lilla tid innan allt det roliga börjar kicka in.
• Geväret som användes var för långt (relativt till hans armar) för att Kurt ska ha avfyrat det med händerna. Han hade skor på sig så han kan inte ha avfyrat med foten. Dessutom fanns det inga fingeravtryck på geväret.
• Courtney Love ska enligt nån hillbilly bett honom skjuta Kurt med ett hagelgevär för 50.000$, han berättade allt för pressen och hittades död 8 dagar senare, påkörd av ett tåg.
• Hans självmordbrev avslutas jävligt konstigt tycker folk (tycker jag med). Efter att ha pladdrat på om Punk Rock och att han tycker att han sviker sina fans när han inte älskar det han gör till 100% kommer det helt plötsligt 4 rader som är direkt riktade mot Courtney och Francis (deras gemensamma dotter). Dessa rader låter mycket mer likt ett självmordbrev än den tidigare texten. Det är alltså på tavlan att "mördaren" ska ha skrivit dit dessa fyra rader efteråt.

Ja det finns mer argument för detta, men svårt att veta hur mycket som bara är skitsnack eller sammanträffanden.

Tupac Shakur



Tupacs död är ju också mystisk enligt många.
Nu saxar jag lite får google här så jag kan väga upp mot det jag skrev om Cobain..

• I någon låt antydde han något om filmen "Armageddon" (som alltså inte fanns när han levde), och han ska även ha rappat något om något lags vinst i Super Bowl.
• Några låtar som han tydligen ska ha släppt: "Empty Coffin", "Still Breathin'" & "I'm not dead, motherfuckers"

... okej serri, efter att ha läst runt lite om detta så tänkte jag lägga ner allt med Tupacs död... vi började alltså komma in på sju-dagars-teorin...
"39)Tupac died at age 25; 2+5=7"
"43)There were twelve shots fired with five hits; 12-5=7"

Orkar inte höra mer desperata "bevis".

Jo, nu till själva grejen till varför jag skriver detta inlägg. Jag satt och funderade lite på varför folk börjar bli så misstänksamma när en känd artist dör. Antagligen är det bara så att om man är like the biggest fan of någon, så vill man inte tro att denna är borta och man börjar febrilt leta efter saker som tyder på andra bullar. Eller som i Cobains fall vill man kanske försvara sin idol på något sätt. Sen är det väl också så att kända peeps har mer att bli dödade för, tupac hade väl något beef med Biggie och Cobain hade problem med både musiken, droger och sin fru. Elvis är ju också med på en skinkmacka, det finns väl några nut-jobs som tror att den gamle räven fortfarande härjar.

Så egentligen kanske det inte var så mycket att fundera på, utan vi kan nog lämna det där ;D
Visst blir man misstänksam när man läser allt detta.. det är lite som konspirationsteorierna sep 11 (men dom tar jag mig igenom någon annan dag). I Tupacs fall anser jag att det mesta är bullshit, men med Cobian är det lite annorlunda. Om saker jag läst och hört är sanna (vilket antagligen långt ifrån alla är) så råder det ju liksom inga tvivel om saken. Men jag antar att alla får tycka och tänka som dom vill, jag är nog lite splittad.

Nog flummat.. upp i morgonbitti, dra till skolan, plugga roeven av mig inför tentan på fredag, komma hem, ha ångest, slagga, upp klockan 6 för att åka till skolan, totalt köra i tentan, glida iväg till pubben klockan 11 för att supa bort allt jag pluggat in under de senaste dagarna. It's gonna be an awsome time!

Javisst, vet inte riktigt vilket jag ska lägga mest krut på; Bilddagboken eller Bloggen. Dom två Benen som håller mig uppe och blottar min vardag och krossar det minsta försöket till ett privatliv. Det blir en krock som en supernova när dom möts och jag sitter i domarstolen och misslyckas hålla uppe flåset när det gäller att underhålla båda parterna.

Det resulterar i någon halvtaskig kompromiss där bloggen, tyvärr, har fått tagga ner några kilon. Bilderna tar simply för stor plats. Det är så mycket enklare med bilder också, kan ta kort på en sten och kalla det intressant, medans jag oftast måste komma på något halvsvävande ämne att skriva om i bloggen.

Nu kanske ingens vardag direkt rubbas av att jag har blivit usel på att uppdatera bloggen, även om jag gärna vill tro det ;D.

Stort jävla problem nu. Mitt i alla festligheter med jul och nyår har min sationära dator tagit semester. Den gav mig vissa vinkar om att den skulle iväg, men ändå kom det som en chock för mig. Det hela började med lite oskyldig tease, typ att det typ 10 minuter att starta den, några frysningar osv. Det vanliga.

För några dagar sedan hängde den sig.. med ett stort jävla rep och jag tänkte att jag som medmänniska skulle knyta upp repen och köra mun-mot-mun (på svengelska: en restart). Trots mina första-hjälpenförsök krånglade det, och jag möttes av en not-so-pretty bluescreen istället för "Välkommen till Windows". Sen startade helvetet om sig själv innan samma sak inträffade. Vi hade fastnat i en never-ending loop of hell. Jag tyckte att datorn skulle få vila ut, och kanske kunna återhämta sig efter helgen.

Då jag oftast varit förgiftad denna helg, för det mesta av alkohol, har jag haft en skön "mañana-attityd" till problemet och tänkt att jag skulle reda ut det när jag nyktrat till. Nu sitter jag här, har skruvat upp hela datorn, dammsugit som en hemmafru i hopp om att damm var i vägen för mina drömmar...

Nu har det hela eskalerat och nu svarar den inte ens på tilltal (händer inget när jag trycker på den stora ON-knappen). Så jag vettifan vad jag ska ta mig till, får väl sitta här på laptopen och sno av grannens trådlösa internet.. Men en liten detalj är ju att all min musik ligger på den krashade datorn... så det måste ju fixas..