Cobain, snart kommer jag, sätt på värmen i bastun!
Problemet...
Blogg ja.. nu har jag ju en stabil fanbase på 7-10 pers som går in och läser min blogg varje dag.
Men jag tycker att kändisskapet börjar gå mig över huvudet, dessutom är det så jävla jobbigt att inte kunna göra vanliga vardagssysslor som jag kunde utföra helt utan problem för bara några veckor sedan.
Det var på den tiden man gick in på maffie.blogg.se och möttes av ett stort felmeddelande:
404 NOT FOUND.
Om jag idag ska vara som en medioker svensson och gå till konsum för att införskaffa dagens ranson av keso så likt helvete är alltid alla mina fans där och ska ha autografer, dom ska klänga på en, vill få en i säng, raka din dvärghamster, måla om din sovrumsvägg.. Ja, you know the drill.
Vad ska man göra?
Jag blickar istället mot mina jämnlika... de stora namnen på stjärnhimmlen.
Kikki Danielsson, Michael Jackson, Alice Baah, Tupac, Kurt Cobain, Britney Spears, Alla-som-nånstin-varit-i-en-dokusåpa
De har alla en sak gemensamt... de vet hur man får slut på lidandet, det som många vanliga människor skulle kalla kändisskap. Men ni har inte sett det mina ögon har...
Jag funderar på att kanske göra en Jacksson och förföra barn, eller gå ut och festa, framför alla paparazzis som förföljer mig, utan trosor, bli skjuten i en bil, och om det inte funkar gör man grovjobbet själv med ett hagelgevär. Det är den säkra vägen...
Om vi tittar på våra svenska motsvarigheter ser vi snabbt att dessa provar på helt andra, i vissa fall lite mesiga, metoder för att få slut på sitt kändisskap. Kikki D käkar falukorv och dricker sprit, vad tänkte hon när hon tog första tuggan? Alice har gått under jorden och ingen har sett henne sedan Disneydags. Våra dokusåpa-töntar gör inget speciellt, och det är deras styrka. Dom blir bara ointressanta för rampljuset i media, detta skulle ju aldrig funka på mig.
En annan väldigt populär metod i Sverige är att köra rattfull... Där kan listan göras lång, men detta funkar inte alltid, det är ett väl beprövat knep men MYCKET osäkert.
Slutsats
Så vad man man göra då? För att få en jävla sekund för sig själv?! Eftersom det är lördag så tänker jag prova med en så kallad "Britney's plan B" (och det har inget att göra med att se ut som en nynazist).
För resten av veckan:
Hänga utanför ett dagis på måndag med en stor rock och solbrillor.
Vara ointressant tisdag och onsdag, stå och stirra in i en betongvägg en hel eftermiddag.
På torsdag köra rattfull.. då jag varken har bil eller körkort får jag svepa något starkt och sen hoppa upp på cykeln och trampa runt en polisstation och hojta några bitar ifrån några av mina gamla hits.
Vattenpöl.
Blogg ja.. nu har jag ju en stabil fanbase på 7-10 pers som går in och läser min blogg varje dag.
Men jag tycker att kändisskapet börjar gå mig över huvudet, dessutom är det så jävla jobbigt att inte kunna göra vanliga vardagssysslor som jag kunde utföra helt utan problem för bara några veckor sedan.
Det var på den tiden man gick in på maffie.blogg.se och möttes av ett stort felmeddelande:
404 NOT FOUND.
Om jag idag ska vara som en medioker svensson och gå till konsum för att införskaffa dagens ranson av keso så likt helvete är alltid alla mina fans där och ska ha autografer, dom ska klänga på en, vill få en i säng, raka din dvärghamster, måla om din sovrumsvägg.. Ja, you know the drill.
Vad ska man göra?
Jag blickar istället mot mina jämnlika... de stora namnen på stjärnhimmlen.
Kikki Danielsson, Michael Jackson, Alice Baah, Tupac, Kurt Cobain, Britney Spears, Alla-som-nånstin-varit-i-en-dokusåpa
De har alla en sak gemensamt... de vet hur man får slut på lidandet, det som många vanliga människor skulle kalla kändisskap. Men ni har inte sett det mina ögon har...
Jag funderar på att kanske göra en Jacksson och förföra barn, eller gå ut och festa, framför alla paparazzis som förföljer mig, utan trosor, bli skjuten i en bil, och om det inte funkar gör man grovjobbet själv med ett hagelgevär. Det är den säkra vägen...
Om vi tittar på våra svenska motsvarigheter ser vi snabbt att dessa provar på helt andra, i vissa fall lite mesiga, metoder för att få slut på sitt kändisskap. Kikki D käkar falukorv och dricker sprit, vad tänkte hon när hon tog första tuggan? Alice har gått under jorden och ingen har sett henne sedan Disneydags. Våra dokusåpa-töntar gör inget speciellt, och det är deras styrka. Dom blir bara ointressanta för rampljuset i media, detta skulle ju aldrig funka på mig.
En annan väldigt populär metod i Sverige är att köra rattfull... Där kan listan göras lång, men detta funkar inte alltid, det är ett väl beprövat knep men MYCKET osäkert.
Slutsats
Så vad man man göra då? För att få en jävla sekund för sig själv?! Eftersom det är lördag så tänker jag prova med en så kallad "Britney's plan B" (och det har inget att göra med att se ut som en nynazist).
För resten av veckan:
Hänga utanför ett dagis på måndag med en stor rock och solbrillor.
Vara ointressant tisdag och onsdag, stå och stirra in i en betongvägg en hel eftermiddag.
På torsdag köra rattfull.. då jag varken har bil eller körkort får jag svepa något starkt och sen hoppa upp på cykeln och trampa runt en polisstation och hojta några bitar ifrån några av mina gamla hits.
Vattenpöl.
Där drog jag allt en vals med mig själv...
Nu när jag sitter här, bakfull och svinaktig en fredagseftermiddag kan jag inte hjälpa att tänka på min teori att man oftare borde jävlas med sig själv. Tänk dig scenariot att du öppnar dörren till ditt rum och en stor hink, fylld med bajs eller kanske en heroinists begangnade kanyler, faller över ditt huvud. Nu står du och ser så jävla dum ut med sprutor i läpparna liknande ett botox-offer. Du har totalt gjort dig själv till ett åtlöje och alla skrattar åt dig.
Det handlar alltså om tron om en bättre värld där människor, istället för att jävlas med varandra, jävlas med sig själva. Man gör ju det relativt ofta, bara att man inte tänker på det.. Senast igårkväll tog jag ett moment för mig själv när jag stog där med en tequila:
"Fuck you future maff! Nu tar vi oss" och så svepte jag drycken som jag lika gärna kunnat hoppa över.
Grymt härligt när man catchar upp med polarna en söndagsmorgon över en kaffe för att diskutera lördagskvällen, och någon kommer in med en blåklocka och två framtänder mindre. Efter några häpna minuter har polarn förklarat att igår drog han ett rejält practical joke på sig själv som spårat ur.
Detta kanske är på gränsen till en personlighetsklyvning, en evig kamp mellan dig själv i imperfekt, presens och futurum.. nä, jag vet faktiskt inte.. har inte haft svenska på ett år.
Men yes, biran i kylen, lås dörrarna och pjäxan i pannrummet, lets kick some serious ass of your own...
Det handlar alltså om tron om en bättre värld där människor, istället för att jävlas med varandra, jävlas med sig själva. Man gör ju det relativt ofta, bara att man inte tänker på det.. Senast igårkväll tog jag ett moment för mig själv när jag stog där med en tequila:
"Fuck you future maff! Nu tar vi oss" och så svepte jag drycken som jag lika gärna kunnat hoppa över.
Grymt härligt när man catchar upp med polarna en söndagsmorgon över en kaffe för att diskutera lördagskvällen, och någon kommer in med en blåklocka och två framtänder mindre. Efter några häpna minuter har polarn förklarat att igår drog han ett rejält practical joke på sig själv som spårat ur.
Detta kanske är på gränsen till en personlighetsklyvning, en evig kamp mellan dig själv i imperfekt, presens och futurum.. nä, jag vet faktiskt inte.. har inte haft svenska på ett år.
Men yes, biran i kylen, lås dörrarna och pjäxan i pannrummet, lets kick some serious ass of your own...
"Snälla hjälp mig..."
När jag var på väg hem från skolan idag, och kom in genom stationsdörrarna på Helelunds pendeltågsstation, hörde jag någon stå och hojta ovanför trapporna. Jag undrade vafan problemet var, och när jag bestigit alla trappor ser jag en man, kanske i 40-50 års åldern, ganska stor och ovårdad, stå och ropa efter hjälp.
"Snälla kan någon hjälpa mig!?", hans röst lät som om den stog på kanten till en bottenlös avgrund och jag trodde han skulle brista ut i gråt vilken sekund som helst. Även om han var skrämmande stor, lät han ynklig som ett litet barn.
Hans rop på hjälp lät som om det kom från någon med sprängämnen runt midjan, som kunde explodera vilken sekund som helst. Han verkade leta febrilt efter någon vänlig människa som kunde hjälpa honom av med all dynamit innan han sprängdes i luften.
Alla runtomkring reagerade också efter scenariot att han haft 10 kilo sprängdeg på magen, eller kanske varit smittad av spetälska, och tog därför omvägar runt honom medans de tittade ner i marken för att slippa möta hans blick och känna skuld för att de inte hjälpte till.
Om man inte hade sett honom så hade man inte heller lagt märke till honom.
När jag kom ut ur stationshuset och ut på perrongen ekade fortfarande hans rop på hjälp i mitt huvud.
"Snälla kan någon hjälpa mig?! Snälla..". Jag blickade tillbaka mot stationshuset och kände mig som ett svin för att jag inte hade stannat till. Flera gånger övervägde jag att gå tillbaka, men försökte intala mig själv att jag då kanske skulle missa tåget.
Nu hade många människor kommit ut på plattformen och jag undrade om någon hade stannat för att prata med den smått förvirrade mannen.
Eller hade alla varit lika svinaktiga som jag och låtsas som om de inte hörde hans rop efter hjälp...
"Snälla kan någon hjälpa mig!?", hans röst lät som om den stog på kanten till en bottenlös avgrund och jag trodde han skulle brista ut i gråt vilken sekund som helst. Även om han var skrämmande stor, lät han ynklig som ett litet barn.
Hans rop på hjälp lät som om det kom från någon med sprängämnen runt midjan, som kunde explodera vilken sekund som helst. Han verkade leta febrilt efter någon vänlig människa som kunde hjälpa honom av med all dynamit innan han sprängdes i luften.
Alla runtomkring reagerade också efter scenariot att han haft 10 kilo sprängdeg på magen, eller kanske varit smittad av spetälska, och tog därför omvägar runt honom medans de tittade ner i marken för att slippa möta hans blick och känna skuld för att de inte hjälpte till.
Om man inte hade sett honom så hade man inte heller lagt märke till honom.
När jag kom ut ur stationshuset och ut på perrongen ekade fortfarande hans rop på hjälp i mitt huvud.
"Snälla kan någon hjälpa mig?! Snälla..". Jag blickade tillbaka mot stationshuset och kände mig som ett svin för att jag inte hade stannat till. Flera gånger övervägde jag att gå tillbaka, men försökte intala mig själv att jag då kanske skulle missa tåget.
Nu hade många människor kommit ut på plattformen och jag undrade om någon hade stannat för att prata med den smått förvirrade mannen.
Eller hade alla varit lika svinaktiga som jag och låtsas som om de inte hörde hans rop efter hjälp...
Jag hatar dig, eller tycker i alla fall illa om dig...
Japp, jag tycker faktiskt illa om vissa personer, tro det eller ej.
Hata ska jag inte säga... är ju som alla vet ett mycket laddat ord, så "tycker illa om" får vara ett mer snällt, vikarierande, ord.
Vissa saker in todays society gör mig galen, drives me nuts, retar mig, makes me go bananas.
Samtliga grupper kan förstöra en hel dag för mig, genom att jag bara ser dem, det är det som är den gemensamma nämnaren här.
Jag radar nu upp dessa utan någon speciell ordning på antalet ogillande-poäng.
BRATS
Vi börjar med dessa. Roligt gäng? Ja, kanske i viss utsträckning vad det gäller att driva om deras roliga frisyrer, som alla självklart har exakt likadana av. Bögit säger jag, gulligt tycker Linnea af Silverhora som står och trycker i en canada goose-jacka på stureplan. Jag har förövrigt noll jävla koll om sånna gås-jackor fortfarande är inne, I don't give a fuck.
Alla vet redan vad man hatar hos brats, så det är inte ens någon idé att fortsätta!
TRÄDKRAMARE
Detta är en bred jävla grupp som jag har otroligt svårt för. Många går in under denna kategori, aktivister och djurvänner bland annat.
Jag har faktiskt ingen vidare förklarning på detta. Kanske är medfött att jag ska förakta dem.
Gillar inte deras klädstil, levnadssätt eller något annat egentligen.
GOTHARE/SVARTROCKARE
Har lite svårt för termerna här, men kan förklara vad jag menar med dem:
Svart hår, svarta runt ögonen, vettifan-mer-för-jag-försöker-att-inte-titta, skumma strumpbyxor, ser ut som skit i allmänhet... Ja, nu vet alla vilka jag menar.
Man ser dem ofta inne i city, och jag blir lika lack varje gång; Vart fan är föräldrarna?! Jag tror att det kan handla om flera generationer med synfel. Föräldrarna lär vara blinda i allmänhet, och om ungarna har det minsta synsinne, så är dom iallafall färgblinda. Vafan, ni ser ju ut som skit, människor! Och vem fan går runt med ett vitt paraply bara sådär? Jagar i flock gör dom också, man kan se en hel hög av avfallet stå och skräpa på trappan vid sergels torg och lukta rostad jävla hamster.
Nu så! Lite ilska ute! Kul att du kom!
Finns säkert trevligt folk från alla grupper (iofs har jag nog tappat hoppet om gotharna)! När allt kommer omkring har jag nog inte direkt träffat och socialiserat med en person från någon grupp tror jag! Fördomarna ligger tätare än sedelbuntarna i PappaBrats plånbok.
Förlåt alla som känner sig träffade! Pussinussi!....
Kan även skjuta in här medans jag ändå skriver att tävlingen i skolan idag gick åt helvete.
Min grupp åkte ut först av alla :(
Men men, jag delar säkert denna åsikt med Tyskland under andra världskriget:
"Det handlar inte om att vinna, utan om att ha roligt!"
Gonatt på er
Hata ska jag inte säga... är ju som alla vet ett mycket laddat ord, så "tycker illa om" får vara ett mer snällt, vikarierande, ord.
Vissa saker in todays society gör mig galen, drives me nuts, retar mig, makes me go bananas.
Samtliga grupper kan förstöra en hel dag för mig, genom att jag bara ser dem, det är det som är den gemensamma nämnaren här.
Jag radar nu upp dessa utan någon speciell ordning på antalet ogillande-poäng.
BRATS
Vi börjar med dessa. Roligt gäng? Ja, kanske i viss utsträckning vad det gäller att driva om deras roliga frisyrer, som alla självklart har exakt likadana av. Bögit säger jag, gulligt tycker Linnea af Silverhora som står och trycker i en canada goose-jacka på stureplan. Jag har förövrigt noll jävla koll om sånna gås-jackor fortfarande är inne, I don't give a fuck.
Alla vet redan vad man hatar hos brats, så det är inte ens någon idé att fortsätta!
TRÄDKRAMARE
Detta är en bred jävla grupp som jag har otroligt svårt för. Många går in under denna kategori, aktivister och djurvänner bland annat.
Jag har faktiskt ingen vidare förklarning på detta. Kanske är medfött att jag ska förakta dem.
Gillar inte deras klädstil, levnadssätt eller något annat egentligen.
GOTHARE/SVARTROCKARE
Har lite svårt för termerna här, men kan förklara vad jag menar med dem:
Svart hår, svarta runt ögonen, vettifan-mer-för-jag-försöker-att-inte-titta, skumma strumpbyxor, ser ut som skit i allmänhet... Ja, nu vet alla vilka jag menar.
Man ser dem ofta inne i city, och jag blir lika lack varje gång; Vart fan är föräldrarna?! Jag tror att det kan handla om flera generationer med synfel. Föräldrarna lär vara blinda i allmänhet, och om ungarna har det minsta synsinne, så är dom iallafall färgblinda. Vafan, ni ser ju ut som skit, människor! Och vem fan går runt med ett vitt paraply bara sådär? Jagar i flock gör dom också, man kan se en hel hög av avfallet stå och skräpa på trappan vid sergels torg och lukta rostad jävla hamster.
Nu så! Lite ilska ute! Kul att du kom!
Finns säkert trevligt folk från alla grupper (iofs har jag nog tappat hoppet om gotharna)! När allt kommer omkring har jag nog inte direkt träffat och socialiserat med en person från någon grupp tror jag! Fördomarna ligger tätare än sedelbuntarna i PappaBrats plånbok.
Förlåt alla som känner sig träffade! Pussinussi!....
Kan även skjuta in här medans jag ändå skriver att tävlingen i skolan idag gick åt helvete.
Min grupp åkte ut först av alla :(
Men men, jag delar säkert denna åsikt med Tyskland under andra världskriget:
"Det handlar inte om att vinna, utan om att ha roligt!"
Gonatt på er
EXTRA! Maff talar ut i exklusiv intervju!
Nä, någon intervju kanske det inte är, men helvetes jävla intressant kan det vara ändå!
Om man nu går igång på saker som är helt ointressanta :/
Japp, vi börjar med kaffet i skolan!
Ni ser mig rulla fram till disken som en halvdöd och handikappad vädurskanin varje morgon för att få in mig den dagliga, obligatoriska koffeinhalten.
Jag kanske utbrister "Aah! This coffe is dynamite! Totally...".
Detta kan lätt misstolkas, tyvärr är det inte mina smaklökar om exploderar av kaffet i fråga.. Vi sänker fokus ner till magregionen, där en 2 år efterbliven happytrail kan börja urskiljas. Det är nämligen hela mitt matsmältnignssystem som får sig en rejäl omgång! Så istället för att bli laddad som en duracell-kanin så blir det som neråt-tjack och jag får spendera ett flertal minuter extra i det kaklade rummet alla besöker men som så få talar om.
Nu lämnar vi det svarta gulet och går istället vidare till ett helt annat ämne som många ofta finner relativt roligt... Nämligen humor! Jag brukar tycka att det kan vara ganska kul ibland..
Alla har någon gång under sina skolår blivit indelade i grupper...
Grupp 1, Grupp 2... (hoppar lite)... Grupp 5, Grupp 6.
Här avbryter vi uppräkningen och reflekterar över den sista gruppen! Just det, Grupp 6. Detta tyckte man var fruktansvärt frapperande när man gick i fjärde klass, och det var alltid något fetto längst bak i klassrummet som började fnissa och kort där efter satt hela klassen och gapskrattade.
Det magiska med denna härliga grupp (som också är en aktivitet som man kan ägna tid åt för att sätta lite extra krydda på sitt sexliv, för er som är lite svaga bakom pannbenet) är att skämtet fortfarande funkar, drygt 10 år senare i livet.
Senast idag hade vi i skolan lite grupparbeten, och vi skulle utvärdera de andra gruppernas insats vad det gäller en redovisning. Intressanta ordlekar som "Vi har studerat grupp sex", "Vi har ju pysslat i en timme nu med grupp sex" och "Är helt slut efter att ha lyssnat på grupp sex" användes för fulla muggar, och det gjorde att det blev en härlig stämmning. Detta försegick alltså i ett klassrum där medelåldern är cirkus 24 eller något.
Säger alltså inte att folk är barnsliga, utan att det är sjukt hur ett sånt played-out joke fortfarande håller så pass hög standard!
Until next time!
Om man nu går igång på saker som är helt ointressanta :/
Japp, vi börjar med kaffet i skolan!
Ni ser mig rulla fram till disken som en halvdöd och handikappad vädurskanin varje morgon för att få in mig den dagliga, obligatoriska koffeinhalten.
Jag kanske utbrister "Aah! This coffe is dynamite! Totally...".
Detta kan lätt misstolkas, tyvärr är det inte mina smaklökar om exploderar av kaffet i fråga.. Vi sänker fokus ner till magregionen, där en 2 år efterbliven happytrail kan börja urskiljas. Det är nämligen hela mitt matsmältnignssystem som får sig en rejäl omgång! Så istället för att bli laddad som en duracell-kanin så blir det som neråt-tjack och jag får spendera ett flertal minuter extra i det kaklade rummet alla besöker men som så få talar om.
Nu lämnar vi det svarta gulet och går istället vidare till ett helt annat ämne som många ofta finner relativt roligt... Nämligen humor! Jag brukar tycka att det kan vara ganska kul ibland..
Alla har någon gång under sina skolår blivit indelade i grupper...
Grupp 1, Grupp 2... (hoppar lite)... Grupp 5, Grupp 6.
Här avbryter vi uppräkningen och reflekterar över den sista gruppen! Just det, Grupp 6. Detta tyckte man var fruktansvärt frapperande när man gick i fjärde klass, och det var alltid något fetto längst bak i klassrummet som började fnissa och kort där efter satt hela klassen och gapskrattade.
Det magiska med denna härliga grupp (som också är en aktivitet som man kan ägna tid åt för att sätta lite extra krydda på sitt sexliv, för er som är lite svaga bakom pannbenet) är att skämtet fortfarande funkar, drygt 10 år senare i livet.
Senast idag hade vi i skolan lite grupparbeten, och vi skulle utvärdera de andra gruppernas insats vad det gäller en redovisning. Intressanta ordlekar som "Vi har studerat grupp sex", "Vi har ju pysslat i en timme nu med grupp sex" och "Är helt slut efter att ha lyssnat på grupp sex" användes för fulla muggar, och det gjorde att det blev en härlig stämmning. Detta försegick alltså i ett klassrum där medelåldern är cirkus 24 eller något.
Säger alltså inte att folk är barnsliga, utan att det är sjukt hur ett sånt played-out joke fortfarande håller så pass hög standard!
Until next time!
Ja vafan.. klart grabben ska ha en blogg...
Jaha, då sitter man här, jag har dragit mig ganska länge för att sätta igång en blogg här för att det är så totalt mainstream och jag vill vara alternativ... Men det sket sig ju...
Anledningen till att jag nu tog tummen ur röven och bestämde mig för att slösa min dyrbara tid här är för att, just idag, så är inte min tid speciellt dyrbar. Man skulle nästan kunna kalla den för extrapris.
Jag trodde nämligen att jag, som vanligt, började skolan klockan 10.
MEN INTE DÅ! Helvete, detta var en sådan mycket sällsynt dag då jag egentligen kunde sovit ut, för att jag inte började förrens klockan 13, totalt nederlag för lag maffies BK.
Jag borde anat att något var på tok när ingen i min, annars jäkligt punktliga, projektgrupp hade infunnit sig på ljusgården när klockan slog 10. Jag tänkte att jag kan väl inte lika gärna sticka hem igen, det är ju trots allt en restid på cirkus en timme i runda slängar. Då bestämde jag mig istället för att göra lite nytta och få lite gjort idag, men det finns ju så mycket annat på en datamaskin som lockar till bus! Så det blev alltså inget...
En annan grej som tynger mig, förutom min förstörda morgon, är mina matvanor. Jag har hittils i mitt liv inte brytt mig ett skvatt om vad jag stoppar i munnen (tja.. man har väl vissa regler för vad som inte kommer in liksom).
MEN! Saker förädrades ganska radikalt efter att Kjellander närmast skrämt livet ur mig med sitt snack om lös hud och dålig kondis.
Nu tänker jag bli en "sundare, och bättre människa under min semester" (jag tror det var rätt citerat ur sällskapresan.. är lite osäker på "bättre") och med det menar jag att jag tänker börja akta mig lite för allt jag som älskar. Ölen.. vafan gör vi med ölen? Undrar om man blir mindre lös-huds-aktig om man istället hinkar mängder med rödvin? Jag skulle absolut kunna tänka mig att bli rödtjuts-alkis.
Nu har jag då suttit och inte gjort nånting i 2 timmar, och det kurrar lite oroväckande i min mage.
Med Saras röst ekandes i mitt bakhuvud tänker jag nu knalla iväg till food courten i kista galleria för att se vilka läckerheter man kan frossa i utan att få en kropp som Anna Book... Chicken royal... kanske skippa pommesen bara?
Anledningen till att jag nu tog tummen ur röven och bestämde mig för att slösa min dyrbara tid här är för att, just idag, så är inte min tid speciellt dyrbar. Man skulle nästan kunna kalla den för extrapris.
Jag trodde nämligen att jag, som vanligt, började skolan klockan 10.
MEN INTE DÅ! Helvete, detta var en sådan mycket sällsynt dag då jag egentligen kunde sovit ut, för att jag inte började förrens klockan 13, totalt nederlag för lag maffies BK.
Jag borde anat att något var på tok när ingen i min, annars jäkligt punktliga, projektgrupp hade infunnit sig på ljusgården när klockan slog 10. Jag tänkte att jag kan väl inte lika gärna sticka hem igen, det är ju trots allt en restid på cirkus en timme i runda slängar. Då bestämde jag mig istället för att göra lite nytta och få lite gjort idag, men det finns ju så mycket annat på en datamaskin som lockar till bus! Så det blev alltså inget...
En annan grej som tynger mig, förutom min förstörda morgon, är mina matvanor. Jag har hittils i mitt liv inte brytt mig ett skvatt om vad jag stoppar i munnen (tja.. man har väl vissa regler för vad som inte kommer in liksom).
MEN! Saker förädrades ganska radikalt efter att Kjellander närmast skrämt livet ur mig med sitt snack om lös hud och dålig kondis.
Nu tänker jag bli en "sundare, och bättre människa under min semester" (jag tror det var rätt citerat ur sällskapresan.. är lite osäker på "bättre") och med det menar jag att jag tänker börja akta mig lite för allt jag som älskar. Ölen.. vafan gör vi med ölen? Undrar om man blir mindre lös-huds-aktig om man istället hinkar mängder med rödvin? Jag skulle absolut kunna tänka mig att bli rödtjuts-alkis.
Nu har jag då suttit och inte gjort nånting i 2 timmar, och det kurrar lite oroväckande i min mage.
Med Saras röst ekandes i mitt bakhuvud tänker jag nu knalla iväg till food courten i kista galleria för att se vilka läckerheter man kan frossa i utan att få en kropp som Anna Book... Chicken royal... kanske skippa pommesen bara?