När jag var på väg hem från skolan idag, och kom in genom stationsdörrarna på Helelunds pendeltågsstation, hörde jag någon stå och hojta ovanför trapporna. Jag undrade vafan problemet var, och när jag bestigit alla trappor ser jag en man, kanske i 40-50 års åldern, ganska stor och ovårdad, stå och ropa efter hjälp.

"Snälla kan någon hjälpa mig!?", hans röst lät som om den stog på kanten till en bottenlös avgrund och jag trodde han skulle brista ut i gråt vilken sekund som helst. Även om han var skrämmande stor, lät han ynklig som ett litet barn.
Hans rop på hjälp lät som om det kom från någon med sprängämnen runt midjan, som kunde explodera vilken sekund som helst. Han verkade leta febrilt efter någon vänlig människa som kunde hjälpa honom av med all dynamit innan han sprängdes i luften.
Alla runtomkring reagerade också efter scenariot att han haft 10 kilo sprängdeg på magen, eller kanske varit smittad av spetälska, och tog därför omvägar runt honom medans de tittade ner i marken för att slippa möta hans blick och känna skuld för att de inte hjälpte till.
Om man inte hade sett honom så hade man inte heller lagt märke till honom.

När jag kom ut ur stationshuset och ut på perrongen ekade fortfarande hans rop på hjälp i mitt huvud.
"Snälla kan någon hjälpa mig?! Snälla..". Jag blickade tillbaka mot stationshuset och kände mig som ett svin för att jag inte hade stannat till. Flera gånger övervägde jag att gå tillbaka, men försökte intala mig själv att jag då kanske skulle missa tåget.
Nu hade många människor kommit ut på plattformen och jag undrade om någon hade stannat för att prata med den smått förvirrade mannen.
Eller hade alla varit lika svinaktiga som jag och låtsas som om de inte hörde hans rop efter hjälp...