Nu när jag sitter här, bakfull och svinaktig en fredagseftermiddag kan jag inte hjälpa att tänka på min teori att man oftare borde jävlas med sig själv. Tänk dig scenariot att du öppnar dörren till ditt rum och en stor hink, fylld med bajs eller kanske en heroinists begangnade kanyler, faller över ditt huvud. Nu står du och ser så jävla dum ut med sprutor i läpparna liknande ett botox-offer. Du har totalt gjort dig själv till ett åtlöje och alla skrattar åt dig.

Det handlar alltså om tron om en bättre värld där människor, istället för att jävlas med varandra, jävlas med sig själva. Man gör ju det relativt ofta, bara att man inte tänker på det.. Senast igårkväll tog jag ett moment för mig själv när jag stog där med en tequila:
"Fuck you future maff! Nu tar vi oss" och så svepte jag drycken som jag lika gärna kunnat hoppa över.

Grymt härligt när man catchar upp med polarna en söndagsmorgon över en kaffe för att diskutera lördagskvällen, och någon kommer in med en blåklocka och två framtänder mindre. Efter några häpna minuter har polarn förklarat att igår drog han ett rejält practical joke på sig själv som spårat ur.

Detta kanske är på gränsen till en personlighetsklyvning, en evig kamp mellan dig själv i imperfekt, presens och futurum.. nä, jag vet faktiskt inte.. har inte haft svenska på ett år.
Men yes, biran i kylen, lås dörrarna och pjäxan i pannrummet, lets kick some serious ass of your own...