För att jag ska kunna komma över gränsen som en mexikanare så måste jag ha ett pass (till skillnad från mexikanaren). Det var jag och hämtade ut idag... För att hämta ut det så måste jag åka tåg, sjukt mycket tåg tyckte jag. Från Rönninge till Kista, från Kista till Södertälje, och från Södertälje till Rönninge. Har typ spenderat 75% av min vakna tid idag i en rullande vagn och det är inte alls tillfredsställande!

Men för att komma till saken. Jag har alltid haft något emot att äta ensam (nu eftersom jag är helt jävla solo här hemma är det ju ganska oundvikligt), ute (jaha, det va så han mena..). Det ser så jävla tragiskt ut, sitta o knaga på sin torra hamburgare och sörpa lite sorgset i sin cola med för mycket is. Idag när jag skulle hem från Södertälje så knalla jag ju förbi dunderdonken och kände hur magen kurrade som verbformen av ett smeknamn för Kurt.

Jag var tvungen att ha mat, fick också en vision hur underbart det skulle vara att komma hem och slippa laga mat, diska osv. Jag skulle ha mat och på den vägen var det. Funderade om jag skulle för första gången i mitt liv sätta mig och äta en måltid ute, helt själv. Näääääää, tänkte jag när jag kom in på donken och såg vilka mina med-resturang-gäster som var närvarande. Tog mitt pick och pack och satte mig på tåget istället, barbariskt tuggande på min Big Tasty.