... och detta inlägg har ingen anledning att inte ta upp det. Känner mig som ett offer för ändlös tortyr av den grymmaste grad. Huvudet var så jävla trasigt när jag i eftermiddags hittade mig själv däckad i soffan och virre någonstans brevid. Poppade alvedon och la mej i sängen för att försöka göra det till en skönare tillvaro. Somnade dirr och vaknar några timmar senare, runt halv 5-snåret, av att alla medlemmar i min familj ringer och bråkar om att dom trodde jag var död eller iaf medvetslös när jag inte svarat i telefonen på hela dagen.

Johan kom förbi, otrevligt obakis, och hojtade om mat. Jag var osäker på om mat skulle hjälpa eller vara nådastöten jag väntat på. Hur det än var så följde jag med, mer eller mindre medveten om min omgivning. Tryckt i mig två dubbel-cheese-och-bacon, en paj och en munk. Kände mig inte lika död, men var ändå ett vrak.

Jag mådde väl inte bättre än jag förtjänade. Sista shotten slungades i runt 6-snåret... Jävligt onödigt kan man tycka såhär med facit i handen och en fet huvudvärk.